Läste artikeln på Aftonbladet om Gunnar, 98 år med 2,6 miljoner i kontanter hemma. Han levde sina sena år ensam och bortglömd men rik med en lägenhet i Vasastan i central Stockholm som idag anses vara ett livsmål. Vi lever i ett sånt sjukt samhälle där vi jagar status, pengar, bil och imponerande lägenheter. Det skar i hjärtat när jag läste att han var en social person och tyckte om att umgås med vänner. Ville inte följa strömmen med skaffa egen familj när det förväntades av honom. Men när hans vänner gjorde så försvann de och likaså Gunnars släkt gled ifrån. Så blev han helt ensam och även bortglömd av samhället. Endast grannar som tittade till honom, tills hans sista dagar. Vila i frid Gunnar. Även om ensamhetens kalla vindar drog, så glädjer det mig att du valde leva på din vilkor.