Ensamhet under julen
Jag vill bara upplysa och påminna om att även om julen är en underbar högtid med vänner och familj, så finns det många som tyvärr är ensamma.
Det är hjärtskärande och så sorgligt men tyvärr är det en hel del som tycker att julen är en jobbig tid. Ensamheten blir betydligt påtaglig dessa tider då ångest och sorg kan uppsluka tillvaron.
Så jag skulle vilja be er att kanske bara slå en signal till någon som kanske skulle behöva höra en vänlig röst och önska de en god jul. Ännu bättre vore att boka in en fika direkt efter julen.
Det skulle göra så mycket i att väcka en värmande känsla hos de som behöver det mest.
God Jul på er alla!
Stockholm, de ensammas stad
Den här staden är en brutal stad. Den här staden är störst och har mest invånare i hela Sverige. Den här staden lockar fler och fler till att flytta hit. Flytta till en illusion om att leva ett socialt liv och den ständiga stadspulsen. Här händer det saker hela tiden, och du lär känna människor och knyter nya kontakter.
Det är så långt från sanningen. Det är en ytlig vision. För här kommer man inte någon nära. Man hejar, ler och skrattar i stunden men den kontakter försvinner dessvärre lika snabbt som ett utblåst ljus och man står kvar själv.
Att försöka hålla kvar den kontakten blir ett försök att tända samma ljus i regn och blåst.
Livet rinner förbi mig
Jag är i en jobbig fas i livet som är så jävla tung. 35 och närmar mig 36. Har precis kommit ut från en extrem stökig relation som varade i 5 år. Investerade så mycket tid och energi både mentalt och fysiskt. Gjorde att andra vänskapliga relationer försummades för så mycket gick åt relationen. Ville så gärna bilda en familj och leva det livet men fan vilket kaos det var.
Så nu sitter jag och ser på när alla i min omgivning har gått vidare i nästa fas som jag drömt om. Självklart så har de inte tid att umgås som förr, för prio är såklart sina respektive och sina barn.
Det blir ett samtal någon gång i månaden för kolla läget, men det är ju långt ifrån relationen man hade. Känns som att jag ligger 5 år efter i livet och hänger inte med omgivningen.
Jävlar vad ensamt och ruttet det känns.
Tja Ben, Det är ok min vän. Du jämför dig med de i din omgivning men det är en sån liten segment av människor att det inte speglar verkligheten. 35 är inte alls så gammalt som du beskriver det. Du är ung nog att hinna dejta, träffa, resa, skapa nya minnen och skapa familj utan att behöva stressa igenom det.
Om du läser min historia så kommer du också inse att det finns människor i relationer som är fasader, och bakom stängda dörrar är det olyckliga och vill inget annat att slippa. Jag är 36, och är mitt i en skilsmässa och inga barn. Men jag känner att jag har gott om tid att starta om och hitta kärlek igen.
Det känns alltid som värst i början. Ge det lite tid så ska du se att du kommer ut ur denna tomhetskänsla. Se till att du håller dig aktiv genom träning eller sociala event. Det värsta du kan göra är att hålla dig hemma och isolerad. Det göder bara mer dumma tankar som stärker dina jobbiga känslor. Även om det är jobbigt att vara aktiv när man är i känslomässig negativ svacka, så tvinga dig ut och gör saker - lita på mig jag vet! Jag gick igenom samma sak och det var en målarkurs 1 ggn per vecka som fick mig att må så mycket bättre. Det i sin tur fick mig att träna, och det i sig fick mig att ta initiativ att styra upp saker med vänner. Det tog tid men i efterhand så vet jag att det var räddningen. Ta hand om dig :)
Trist men du ska förstås inte jämföra dig med hur andra lever sina liv, eller känna stress över hur det blev. Du får tänka att det är bra att du kom ifrån den jobbiga relationen, men inse att du behöver lite tid nu, för att hitta balans i livet igen.
Försök komma ut på nya saker, hitta en kurs eller förening osv, där du kanske kan hitta annat folk att dryga ut vänkretsen med. Se den här våren och sommaren som "tiden då jag kom i balans".
1
Håller med @Syrran - trist känsla men blir ännu värre när man jämför sig med andra. Kör ditt race min vän och exkludera vad andra gör. Kanske för cliché men dagen kommmer när du ser det som en erfarenhet och kommer tycka att det var värdefullt.
Ensamma människor under julen
Läste en artikel på aftonbladet, https://www.aftonbladet.se/ledare/a/dnbjqJ/ring-nagon-som-sitter-ensam-i-jul - om människor som är ensamma under julen. Bara tanken är tragisk, men att någon faktiskt är ensam under jul eller överhuvudtaget är brutalt.
Men sanningen är att så är det i detta samhälle, och ännu värre har det blivit under pandemin. Hur många ggr har vi inte hört som legat döda i sina hemma i månader utan att någon saknat de. Jag blir genuint ledsen av detta.
Ensamhet är en pandemi i sig självt. Verkar det som att det är mest män som går igenom det. Samma sak när det gäller självmord och den mentala hälsan hos män.
Artikeln fick mig att inse att ringa en någon och kolla läget kan ge stunds av glädje och kanske rädda någon.
Hör av er till någon som kanske behöver det.
Min mardröm,att bli som Gunnar
Läste artikeln på Aftonbladet om Gunnar, 98 år med 2,6 miljoner i kontanter hemma. Han levde sina sena år ensam och bortglömd men rik med en lägenhet i Vasastan i central Stockholm som idag anses vara ett livsmål. Vi lever i ett sånt sjukt samhälle där vi jagar status, pengar, bil och imponerande lägenheter. Det skar i hjärtat när jag läste att han var en social person och tyckte om att umgås med vänner. Ville inte följa strömmen med skaffa egen familj när det förväntades av honom. Men när hans vänner gjorde så försvann de och likaså Gunnars släkt gled ifrån. Så blev han helt ensam och även bortglömd av samhället. Endast grannar som tittade till honom, tills hans sista dagar. Vila i frid Gunnar. Även om ensamhetens kalla vindar drog, så glädjer det mig att du valde leva på din vilkor.
