Att ha nära vänner som går igenom olika faser i livet är en underbar upplevelse. Att dela minnen, skratt och erfarenheter med varandra kan verkligen berika en persons liv. Men vad händer när ens nära vänner plötsligt får egna sambos och barn? För många kan det kännas som om ens vänner försvinner in i sina egna liv och att man blir lämnad ensam och utnyttjad.

Jag kan själv relatera till detta. Jag har haft flera nära vänner som var singlar när jag hade min sambo. Vi gjorde allt tillsammans - vi reste, umgicks och planerade framtiden tillsammans. Men när mina vänner började få egna sambos och barn, kände jag mig plötsligt övergiven. De hade inte längre tid för mig och jag kände mig utnyttjad.

Jag förstår att barn tar upp mycket tid, men kan det inte finnas en minut eller två över för att slänga iväg ett sms eller svara i telefonen? Jag har upplevt att när jag försöker kontakta mina vänner, får jag bara korta svar och ingen möjlighet att ringa upp vid en annan tidpunkt som passar mig bättre.

Jag känner mig bitter, arg och ledsen över att mina vänner inte har tid för mig längre. Det känns som om de bara var bra att ha när de var singlar. Nu när de har sina egna liv med familjer och karriärer, är jag inte längre viktig för dem.

Jag undrar varför vänner med barn beter sig såhär illa. Kanske är det för att de har så mycket att göra och känner att de inte har tid för något annat än sina familjer. Eller så kanske de bara tar för givet att jag alltid finns där när de behöver mig. Oavsett vilket, så är det viktigt för mig att sätta gränser och inte låta mig själv bli utnyttjad. 

Kanske är det bara jag men när man är ute på krogen så är det ju killen som tar initiativen. Killen kommer fram och säger hej. Killen frågar om man kan bjuda på en drink. En kille går fram och frågar om hon vill dansa. 

Vid vissa tillfällen så kanske tjejen ger blickar eller anspel på intresse så killen kan göra ovan steg.

Hursom i lördags var jag ute på krogen med några vänner. Drygt 20 minuter in så kommer en fin tjej fram och börjar prata med mig. Lite kallprat, lite skämt här och där. Hon bjuder på en öl och vi sätter oss ner och fortsätter samtalet.

Hon gör lite närmande och tar mig på låret och stryker mig armen. Kort därefter säger hon vill du följa med mig hem. Jag ska vara ärlig, jag är i chocktillstånd. Kunde inte tänka att det här är ett skämt, och mina vänner har riggat detta.

Men jag hänger på och vi tar en taxi till Solna. Här fattar jag att det här händer. Vi hånglar i i taxin, och vi är nu i hennes lyan. Hon säger att hon ska ta en snabbdusch och att jag är välkommen att joina henne. SJÄLVKLART!

Duschen avklarad, sängen inväntar och natten är given. Hon väcker mig på morgonen och säger att det var trevligt men att hon har en del att göra. Vilket betyder, “Du kan gå nu” haha :)

Inga konstigheter, klär på mig, en kindpuss, hade bra och jag är nu vid T-banan i Solan och ska hemmåt.

Vi bytte inte ens nummer. 

Är jag oerfaren, eller är detta väldigt ovanligt att en tjej verkligen tar kommandot och raggar upp på det här sättet? 

Måste tillägga hon är 8/10 - riktigt fin. Jag skulle lägga mig på 6/10 på en bra dag.

Det är rådet som advokaten Kristina Bandrup gav på svts program “Sverige Möts.”

Länken hittar ni här: https://www.svtplay.se/video/37409613/sverige-mots/sverige-mots-sasong-3-16-nov-20-00-1?position=2572&id=jq1Gq17.

Efter den nya samtyckeslag kom plats 2018 så har antalet våldtäktsdomar ökat..visserligen är det bra! Efter metoo så var det ganska solklart hur många som levt med våldtäkter i hemlighet i rädsla att ingen kommer tro de. Det är på tiden att det togs ett krafttag att ge offer hjälp och verktyg.

Samtidigt fick ju även metoo en negativ spinoff där anklagelser resulterade i att oskyldig män fick sina liv förstörda. 

“Det finns jättemånga exempel där man byter moment i sexakten och tror man att man har ett samtycke, men så blir det en anmälan, säger Kristina Bandrup.”

Hon har ju en poäng, anmälningar haglar in och många gånger också ogrundat. Vissa har även gjort anklagelse/anmälningar för eget vinstsyften/jävlas..men som inte är grundade. 

Interaktionen mellan män och kvinnor är så giftig idag så det är sjukt. Hela grejen med att träffas ute, flörta, lite förspel och spänningen i kommunikationen som inte verbal är ju en del av hur vi möts, väcker intresse, attraktionen, passionen etc.

Sverige som redan är känt för att människor lever sjävständig och isolerat. Vi kommer sluta upp med att bara undvika varandra eller överdrivet klargöra om saker är OK och att samtycke finns varannan 5 minut. Säkert använda röstinspelning för att ha bevis “just in case”. 

Hej!

För ungefär en vecka sedan var jag på date med en tjej. Vi drack drinkar på ett ställe och hade trevligt ihop, en del pussar hit och dit och det avslutades även med en kyss. Väl på dejten kände jag att allt flöt på bra med konversationer och att hon var attraherad av mig då hon tog på mitt ben och arm och såklart pussarna. Vi bestämde att vi skulle ses igen men någon plan om vart och när blev aldrig spikad. 

2-3 dagar efter daten skrev jag till henne i form av “Hej! Hoppas du mår bra och att jag tyckte det var trevligt, fick ett likadant svar tillbaka. För att sedan i försök att planera nästa tillfälle, skrev jag att jag kunde ses i helgen om det passade henne, vilket hon svarade att hon skulle åka till sina föräldrar då som bor typ 4h ifrån. Hon skrev därefter ” Vi kanske kan ses veckan därpå"?  Då jag inte orkar fråga efter dag när hon kan så skrev jag i form av att hon själv skulle säga en dag som passade så jag kunde försöka matcha den. Fick ett svar en antal timmar därefter att hon skulle återkomma då hon inte vet hur det såg ut den veckan.

Nu till min fråga, vad hade ni gjort i min situation, är hon intresserad eller inte? Jag kanske bara övertänker det hela och helt enkelt bara vänta på svar. Känns som att jag vill lätta upp stämningen då den kändes väldigt låg jämfört med den energin som var på daten.

Visst har man fullspäckade scheman så kan det vara svårt, men i min bok så tar man sig sin tid för att träffa någon man vill träffa.

Tacksam för svar

Som rubriken lyder, jag önskar jag hade en flickvän. Nu när höstmörkret har kommit in och träden är i nyanser av rött, orange och gult så saknar jag mig en flickvän. Inser det nu mer än någonsin. Japp det var allt jag ville säga. 

Den här staden är en brutal stad. Den här staden är störst och har mest invånare i hela Sverige. Den här staden lockar fler och fler till att flytta hit. Flytta till en illusion om att leva ett socialt liv och den ständiga stadspulsen. Här händer det saker hela tiden, och du lär känna människor och knyter nya kontakter. 

Det är så långt från sanningen. Det är en ytlig vision. För här kommer man inte någon nära. Man hejar, ler och skrattar i stunden men den kontakter försvinner dessvärre lika snabbt som ett utblåst ljus och man står kvar själv. 

Att försöka hålla kvar den kontakten blir ett försök att tända samma ljus i regn och blåst. 

Är det verkligen inte fler som reflekterat över att istället för att lära våra barn att samarbeta i skolan så lär vi dom att tävla och konkurrera med varandra. Är i te det väldigt konstigt? För vi alla som är vuxna vet väll hur mycket lättare det mesta i livet blir med ett handtag, vilka kännar på konkurrens? I mina ögon några få, man talar alltid om det som om det vore något gott. Jag ser det bara som ett hinder och mjölkande av våra pengar. Jag vet att det kan vara svårt speciellt i hårda tider men dom flesta människor om dom verkligen går in i sig själva begriper nog att en annan människa är aldrig mindre värd än någon annan. Jag vet i vilket fall med mig själv att när jag är någonstans i mig själv där jag verkligen mår bra och allt är i rätt balans då känner jag inget annat än kärlek för allt levande och jag är övertygad över att vi alla är födda i kärleken och innerst inne är vi alla ljuset. Barnen hatar inte förens vi lär dom att göra det alla mår ju bättre av att alla mår bra eller? För mig är det oerhört smidig ekvation, har vi inte alla lidit så att det räcker? Man kan inte komma överens med allt och alla hela tiden men vi alla tillsammans har förmågan att bara så mycket mer. Jag lever ett gott liv gemfört med väldigt många i världen vilket de flesta av oss här gör men jag förtjänar ju inte det här mer än vad något svältand  barn gör och det förstår jag och det måste väll endå dom flesta vuxna göra eller? Varför kommer vi inte längre? Jag är rädd för mänskligheten samtidigt som jag är hoppfull då det känns som att fler börjar att förstå. En kärlek ❤️