Jag har på senare tid blivit väldigt nostalgisk och tänkt på tider förr och hur bra det var. Extra nostalgisk när jag lyssnar på musik. Kan sitta i bilen och köra omkring ett bra tag, lyssna på musik och fantisera om tider när jag va yngre. Känsla av vara ung och ovetandes om framtiden. Det va en sån trygg känsla att veta att allt var möjligt, och nästan magiskt. Drömmar om att resa och upptäcka nytt, uppleva nytt, skapa nytt. Något för en själv men också tillsammans med någon kanske för en stund. Ung romans till världen, oskyldig och spontan.
Att växa upp känns som man är fast mellan att bibehålla ett jobb, skaffa en bostadsrätt och skapa “seriös” relation till det punkt att det i sig är ett jobb. Speciellt i Stockholm.
Jag antar att jag bara saknar när allt inte är en massa måsten.