Att ha nära vänner som går igenom olika faser i livet är en underbar upplevelse. Att dela minnen, skratt och erfarenheter med varandra kan verkligen berika en persons liv. Men vad händer när ens nära vänner plötsligt får egna sambos och barn? För många kan det kännas som om ens vänner försvinner in i sina egna liv och att man blir lämnad ensam och utnyttjad.
Jag kan själv relatera till detta. Jag har haft flera nära vänner som var singlar när jag hade min sambo. Vi gjorde allt tillsammans - vi reste, umgicks och planerade framtiden tillsammans. Men när mina vänner började få egna sambos och barn, kände jag mig plötsligt övergiven. De hade inte längre tid för mig och jag kände mig utnyttjad.
Jag förstår att barn tar upp mycket tid, men kan det inte finnas en minut eller två över för att slänga iväg ett sms eller svara i telefonen? Jag har upplevt att när jag försöker kontakta mina vänner, får jag bara korta svar och ingen möjlighet att ringa upp vid en annan tidpunkt som passar mig bättre.
Jag känner mig bitter, arg och ledsen över att mina vänner inte har tid för mig längre. Det känns som om de bara var bra att ha när de var singlar. Nu när de har sina egna liv med familjer och karriärer, är jag inte längre viktig för dem.
Jag undrar varför vänner med barn beter sig såhär illa. Kanske är det för att de har så mycket att göra och känner att de inte har tid för något annat än sina familjer. Eller så kanske de bara tar för givet att jag alltid finns där när de behöver mig. Oavsett vilket, så är det viktigt för mig att sätta gränser och inte låta mig själv bli utnyttjad.
Av ren slump så såg jag ett klipp på instagram som svt hade lagt ut. En sketch på trion Örjan,Bosse & Mange som är 3 norrlänningar i senåldern. Herregud!! Vad roliga de är..det är absolut det bästa just nu i svensk tv, jag lovar :D.
De har grabbarna har lyckats få in en så härliga karaktärer så det är helt galet. Jag har skrattat hela dagen idag och bänkat alla avsnitt på svtplay och letat fram klipp på sociala medier. Jag hoppas verkligen att de får mer tid i tv-rutan för de är bara underbara :)
Nu vet jag inte om dialekten är tillgjord eller om de faktiskt är norrlänningar, men oavsett så gör de till sig för att komma in i karakärerna. Nya Ronny och Ragge utan tvekan.
Det ligger en serie uppe på svtplay med 8 avsnitt, de är korta på ca 10 min var men hysteriskt kul att se på. https://www.svtplay.se/orjan-bosse-och-mange
Hjälp mig att tolka detta. För jag kan inte komma på en annan slutsats att min sons flickvän blev
diskriminerad. Min son är dessvärre en väldigt lat och bekväm ung vuxen. Om ingen sätter press och utmanar honom så skulle han bo hemma och spela datorspel livet ut.
Jag är så tacksam att han däremot har en flickvän som är av ett helt annat kaliber. Så otroligt driven, energisk, vacker, omtänksam och smart! Hon ser verkligen till att min son tar ansvar över sitt liv och börjar tänka framåt. Hon är anledningen till att han sökte och kom in på en IT-utbildning där han ska läsa programmering och multimedia.
Bäst för honom att han håller kvar henne brukar jag säga med glimten i ögat ;)
Inte för att det inte någon betydelse förrutom att ge substans i detta inlägg så har hon östafrikanskt bakgrund. Hon tog initiativet att söka egen lägenhet i Sthlm och övertygade min son om att flytta ihop - helt fantastiskt! Så hon tog ut en lista av hyresvärdar att ringa och maila. Min son skulle ringa samma lista och det skulle bli deras sommarprojekt.
När de ringde Whålins fastigheter, fick hon svar om att det inte finns lediga lägenheter och att hon måste söka via sthlmsbostäder. Däremot när min son ringde så fick han besked om att det finns en 1a i Sundbyberg tillgänglig. Båda ringde samma dag. Båda behövde ange namn och sysselsättning. Hon pluggar och jobbar. Min son gör varken eller, men ska börja plugga.
Är det jag som övertänker här? Är det inte uppenbar diskriminering?
Jaha, då har jag en 21-årig son som sent som igår blivit miljonär! Det är en ganska hysterisk stämning just nu hos oss och jag är själv lite ur balans kring hur vi ska hantera det här.
Helt ovetandes från mig och hans pappa så hade vår son tydligen köpt 5 bitcoins när han var 11 år, som sen försvann i total glömska. Med åren blev han allt mer en gaming-kille och skulle ha nya datorer, som sen utvecklades till att han byggde sina egna. Hans rum är ett tekniskt harem för den som gillar hårdvaror, spel och nätverk.
Dock som den mamman jag är fick jag nog och sa att det var dags att rensa upp pojkrummet. Bort med allt som inte används, städa upp och visa att det är en ung vuxen som bor här och inte en 16-årig. Efter en lång debatt om det och diskussion om hans framtid så gick han oss tillmötes..för det var väl där jag mest var orolig, att han som 30 år fortfarande bor hemma och spelar spel.
Det var här, under hans process att gå igenom alla hårddiskar, gamla laptops, servrar som han hittade sitt digitala guld av en slump.
Detta var då igår, och det hördes! För vrålet som kom från övervåningen hördes över hela kvarteret. Jag och min man sprang upp livrädda att han hade gjort sig illa. Väl i rummet så hittade vi honom springandes i cirklar skrikandes “JAG HAR 5 BITCOINS!!”.
Detta är då värderat strax över 1miljon kr.
Nu är nästa dilemma att få honom att inte få hybris. Att få honom att antingen låta de vara till senare eller investera smart. Men främst att han inte ska börja tänka om kring vidareutbildning och bli en internet sensation istället.
Jag lyssnade på P3 dokumentär om den unga killen (Markus) som tragiskt tog livet av sig på flashback 2015. Jag blir så fruktansvärt ledsen och arg!! Stackars själ som mådde så dåligt och istället för stöd och support på nätet fick han påhejningar. FYFAN för det! En tjej som försökte motverka det i forumet men det var inte tillräckligt.
Vad är det för digitalt skit vi lever i. Vad innebär det att vara anonym? Och flashback som inte hade någon moralisk empati eller förståelse att agera innan, under eller efter..för yttrandefrihetens skull och inte vara politisk eller religiös bunden?
Jag är allt för digital anonymitet men till en viss gräns. När det kommer till brott, liv, död och allmänt person- och samhällsförstörelse - NEJ!
Jag hoppas att thelounger och medlemmar här agerar med ansvar!
Rapportera Inlägg
Tack för du hjälper oss hitta olämpliga inlägg
Ja kan bara instämma med @Syrran och @Lordy. livet förändras när man har barn. Svårt att sätta sig in i det när man själv inte har det.
Rapportera Inlägg
Tack för du hjälper oss hitta olämpliga inlägg
Jag tycker inte det är så konstigt egentligen. Tycker inte du ska störa dig på det utan inse att det är olika faser i livet och ditt liv och andras, synkar inte hela tiden.
Rapportera Inlägg
Tack för du hjälper oss hitta olämpliga inlägg
Det är jättevanligt. Hänt hos mig också, och jag har sett det hos andra. Det handlar mer om att tiden inte räcker till. I livspusslet att mecka med barn, jobb, partner, egen tid så lämnar det inte så mycket tid till vänner tyvärr.