Att ha nära vänner som går igenom olika faser i livet är en underbar upplevelse. Att dela minnen, skratt och erfarenheter med varandra kan verkligen berika en persons liv. Men vad händer när ens nära vänner plötsligt får egna sambos och barn? För många kan det kännas som om ens vänner försvinner in i sina egna liv och att man blir lämnad ensam och utnyttjad.

Jag kan själv relatera till detta. Jag har haft flera nära vänner som var singlar när jag hade min sambo. Vi gjorde allt tillsammans - vi reste, umgicks och planerade framtiden tillsammans. Men när mina vänner började få egna sambos och barn, kände jag mig plötsligt övergiven. De hade inte längre tid för mig och jag kände mig utnyttjad.

Jag förstår att barn tar upp mycket tid, men kan det inte finnas en minut eller två över för att slänga iväg ett sms eller svara i telefonen? Jag har upplevt att när jag försöker kontakta mina vänner, får jag bara korta svar och ingen möjlighet att ringa upp vid en annan tidpunkt som passar mig bättre.

Jag känner mig bitter, arg och ledsen över att mina vänner inte har tid för mig längre. Det känns som om de bara var bra att ha när de var singlar. Nu när de har sina egna liv med familjer och karriärer, är jag inte längre viktig för dem.

Jag undrar varför vänner med barn beter sig såhär illa. Kanske är det för att de har så mycket att göra och känner att de inte har tid för något annat än sina familjer. Eller så kanske de bara tar för givet att jag alltid finns där när de behöver mig. Oavsett vilket, så är det viktigt för mig att sätta gränser och inte låta mig själv bli utnyttjad. 

Den här staden är en brutal stad. Den här staden är störst och har mest invånare i hela Sverige. Den här staden lockar fler och fler till att flytta hit. Flytta till en illusion om att leva ett socialt liv och den ständiga stadspulsen. Här händer det saker hela tiden, och du lär känna människor och knyter nya kontakter. 

Det är så långt från sanningen. Det är en ytlig vision. För här kommer man inte någon nära. Man hejar, ler och skrattar i stunden men den kontakter försvinner dessvärre lika snabbt som ett utblåst ljus och man står kvar själv. 

Att försöka hålla kvar den kontakten blir ett försök att tända samma ljus i regn och blåst. 

Jag satt på en pizzeria igår med en kompis. Vi pratade om tidigare resor och framtida resor man vill göra. Sen var det lite snack om bästa pizzan man käkat, lite om träning, snack om att träffa någon och lite allt möjligt. Men sen satt vi tysta i drygt 30 min och sa inte ett ord till varandra. Inte för att vi inte att något att säga men för vi blev helt inne på vad umgänget på 4 bredvid pratade om. Vi blev båda mindfucked och mentalt bestämde att lyssna in på vad de sa.

Hela deras konversation var att snacka skit om andra i deras umgängeskrets. Den ena även sa "Han är en kompis till mig men..". De tyckte tom att någon var FÖR snäll och hade massa illa att säga om det. De gick på någons partner också. 

Tappade matlusten och äcklad. 

Är det egna osäkerheter? Eller vad är fel på dessa männsikor?