Läste en artikel på aftonbladet, https://www.aftonbladet.se/ledare/a/dnbjqJ/ring-nagon-som-sitter-ensam-i-jul - om människor som är ensamma under julen. Bara tanken är tragisk, men att någon faktiskt är ensam under jul eller överhuvudtaget är brutalt. 

Men sanningen är att så är det i detta samhälle, och ännu värre har det blivit under pandemin. Hur många ggr har vi inte hört som legat döda i sina hemma i månader utan att någon saknat de. Jag blir genuint ledsen av detta. 

Ensamhet är en pandemi i sig självt. Verkar det som att det är mest män som går igenom det. Samma sak när det gäller självmord och den mentala hälsan hos män. 

Artikeln fick mig att inse att ringa en någon och kolla läget kan ge stunds av glädje och kanske rädda någon. 

Hör av er till någon som kanske behöver det. 

Ohh vad jag saknar lumpen. Det var tider det. Gemenskapen man fick med människor man aldrig annars skulle lära känna. Sannorlikheten att bli vän med de männskorna är så liten för på ytan var vi så olika. Olika kulturer, samhällsklasser, bakgrunder, värderingar ..ja olika på alla möjliga sätt.

I det civila hade vi aldrig tagit tid att lära känna varandra, men i det militära så händer något speciellt. Där är alla gröna, delar samma svårgheter, äter samma mat, sover lika lite, klagar på samma saker och uppskattar samma saker. Allt har sin plats, alla har en mening och syfte.

Mina närmaste vänner var Abdi, Jonna och Samuli. 
Vi 4 helt olika karaktärer som helt otippat blev bästa vänner och hjälpte varandra genom de tuffa tiderna. 15 år senare så har vi fortfarande kontakt och ses.