Under de senaste åren har jag lagt märke till en förändring i tonen och diskussionerna om kön och jämställdhet. Som man har jag inte kunnat undvika att notera en ökad känsla av frustration riktad mot mitt kön. Det känns som om det har blivit mer accepterat att uttrycka negativa generaliseringar om män som grupp.

Ibland känns det som om jag, som individ, dras in i en kollektiv skuld bara på grund av mitt kön. Kommentarer som "alla män är..." eller "män gör alltid..." kastas runt utan att överväga att alla individer är unika. Sociala medier har förstärkt detta fenomen. Enstaka exempel på dåligt beteende från män används ibland för att måla hela gruppen i ett negativt ljus.

Så pass att beteende som hyllar kvinnor som starka, självsäkra, målmedvetna och med standard är män istället narcissistiska, kontrollerande, osäkra och översittare.

Får att inte bli stämplad som det så män ge efter och trycka ner de egenskaperna, men då är vi inte män nog. Sjuk moment 22.  

I en strävan att kämpa för en jämställd värld mellan män och kvinnor och säker miljö för kvinnor (som överrepresenterar i övergrepp) så upplever jag att det har gått väldigt snett. Det jag och många hoppats på är att män och kvinnor ska förstå och komma varandra närmare. Se varandras svårigheter (för män har svårigheter också) och ta steg att underlätta dessa svårigheter. 

Istället så har det skapats en miljö av manshat och kvinnohat. Skrämmande incelsforum som flödar, kvinnor som provocerar sätt att “sätta dit män”. Jag blir så ledsen att se misstänksamheten i min omgivning. 

Kvinnor undermineras ännu mer och utsätts för mer våld.

Män drar sig undan rädda att att få problem och utsätts för uthängningar.

Detta för en mindre grupp för båda hållen har en destruktiv förhållning till agendan.