Är det verkligen inte fler som reflekterat över att istället för att lära våra barn att samarbeta i skolan så lär vi dom att tävla och konkurrera med varandra. Är i te det väldigt konstigt? För vi alla som är vuxna vet väll hur mycket lättare det mesta i livet blir med ett handtag, vilka kännar på konkurrens? I mina ögon några få, man talar alltid om det som om det vore något gott. Jag ser det bara som ett hinder och mjölkande av våra pengar. Jag vet att det kan vara svårt speciellt i hårda tider men dom flesta människor om dom verkligen går in i sig själva begriper nog att en annan människa är aldrig mindre värd än någon annan. Jag vet i vilket fall med mig själv att när jag är någonstans i mig själv där jag verkligen mår bra och allt är i rätt balans då känner jag inget annat än kärlek för allt levande och jag är övertygad över att vi alla är födda i kärleken och innerst inne är vi alla ljuset. Barnen hatar inte förens vi lär dom att göra det alla mår ju bättre av att alla mår bra eller? För mig är det oerhört smidig ekvation, har vi inte alla lidit så att det räcker? Man kan inte komma överens med allt och alla hela tiden men vi alla tillsammans har förmågan att bara så mycket mer. Jag lever ett gott liv gemfört med väldigt många i världen vilket de flesta av oss här gör men jag förtjänar ju inte det här mer än vad något svältand  barn gör och det förstår jag och det måste väll endå dom flesta vuxna göra eller? Varför kommer vi inte längre? Jag är rädd för mänskligheten samtidigt som jag är hoppfull då det känns som att fler börjar att förstå. En kärlek ❤️

Åkte bil häromdagen. Såg en mcförare med en riktigt fin hoj åka framför mig. La märke på västen och antog att det var gängrelaterat tills jag läste att det stod, “Drivers Against Child Abuse”.  

Det fick mig att le och känna en djup respekt till den här föraren som åkte framför mig. Ville på något sätt salutera honom och visa att det han och hans klubb står för betyder extremt mycket. 

Just när den tanken slog mig, var det som att universum svarade mig. Han ställde sig vid vänsterfilen innan avfarten jag skulle ta, och då slog det över till rött. Det gjorde att jag kunde kör upp intill honom till höger.

Vevade ner rutan, sträckte ut armen och fick hans uppmärksamhet. Vi fick ögonkontakt och jag gav honom en tummen upp. Han nickade med ett leende och svarade med tummen upp. Jag log tillbaka och nickade, och då slog det till grönt. 

Jag åkte vidare och tog min avfart  och han fortsatte rakt fram. 

Jag står inför ett dilemma. Mina grannar är en familj med 2 barn. Två pojkar som är mellan 4-7 år gamla. Problemet jag står inför är att det våldsamt hos de. Jag delar en vägg mellan deras vardagsrum och det är extremt påtagligt när de hamnar i bråk. Det är saker som slängs och de skriker och tjafsar våldsamt.

Inget ännu som har gett misstanke om fysisk våld, men verbalt är det väldigt våldsamt. Min bedömning är det frugan som är den som är mest högljudd och hörs mest. På det sättet att hon är den aggressiva. 

Min oro är barnen. Ibland hör jag de gråta och skrika. Det händer ca 2 ggr/veckan. En gång bad frugan om ursäkt till mig i trappen ifall de störde. Lät mer att hon va orolig att jag ska orosanmäla.

Bör jag anmäla för barnens skull? Blir det värre om soc är inblandad? Överreagerar jag?

Stackars våra små :( Till alla er där hemma med småbarn, se till att hålla era barn hemma och undvik publika ställen. Det är en rejäl uppgång av RS-virus som sprider sig, och det drabbar de allra minsta barnen under 1 år som värst. Astrid Lindgrens barnsjukhuset är överbelastat. RS-viruset ger förkylningssymstom och vid allvarlig infektion en ansträngd andning hos barn likt astma. 
Ett tecken är också att de inte orkar äta. 

Här kommer en länk till expressen som lyfter detta, https://www.expressen.se/nyheter/sjukhusens-varning-hall-minsta-barnen-hemma/.

Lite rolig histora om mina grannar som skedde ikväll. Jag sitter och kollar på film denna måndagskväll, mätt på en fin burgare och ska koka upp lite té i denna kyliga tidiga höstkvällen. 

Sen hör jag en massa bankande från grannen bredvid. Jag tänker inte så värst mkt om det, men det håller på ganska länge. Man resonerar bort det mesta, men sen blir det för mycket och jag går ut i balkongen för att snegla över till grannen. 

Så står de där och tittar in i sin egen lägenhet. Hejar på de och frågar om de är ok, och de svarar att deras ungar har stängt ut de på balkongen och sen lagt sig hahaha. Stackare. De ber mig att ringa på deras dörrklocka för att väcka de, men de där ungarna i är djupsömn. 1h har de stått där i +3!

De ringer hyresvärlden med nyckel, under tiden får de ett täcke av mig :)