Är det verkligen inte fler som reflekterat över att istället för att lära våra barn att samarbeta i skolan så lär vi dom att tävla och konkurrera med varandra. Är i te det väldigt konstigt? För vi alla som är vuxna vet väll hur mycket lättare det mesta i livet blir med ett handtag, vilka kännar på konkurrens? I mina ögon några få, man talar alltid om det som om det vore något gott. Jag ser det bara som ett hinder och mjölkande av våra pengar. Jag vet att det kan vara svårt speciellt i hårda tider men dom flesta människor om dom verkligen går in i sig själva begriper nog att en annan människa är aldrig mindre värd än någon annan. Jag vet i vilket fall med mig själv att när jag är någonstans i mig själv där jag verkligen mår bra och allt är i rätt balans då känner jag inget annat än kärlek för allt levande och jag är övertygad över att vi alla är födda i kärleken och innerst inne är vi alla ljuset. Barnen hatar inte förens vi lär dom att göra det alla mår ju bättre av att alla mår bra eller? För mig är det oerhört smidig ekvation, har vi inte alla lidit så att det räcker? Man kan inte komma överens med allt och alla hela tiden men vi alla tillsammans har förmågan att bara så mycket mer. Jag lever ett gott liv gemfört med väldigt många i världen vilket de flesta av oss här gör men jag förtjänar ju inte det här mer än vad något svältand  barn gör och det förstår jag och det måste väll endå dom flesta vuxna göra eller? Varför kommer vi inte längre? Jag är rädd för mänskligheten samtidigt som jag är hoppfull då det känns som att fler börjar att förstå. En kärlek ❤️

Bitterljuva tankar på tjejen jag tappade. Hon som fick mig nervös i hennes närvaro
Nervös på ett skönt sätt. Vi träffades och vi visste vad vi ville men sa aldrig det rakt ut. 
Vi visste saker om varandra som om vi kände varandra i ett tidigare liv.
Vi tog promenader i timmar, satt på parkbänken och pratade. Vi va 26 men kände oss som 16. 

Vi ville höras hela tiden men vi spelade svåra, och vi visste att vi spelade svåra så det blev en glimt i ögat i vår skärgång. Det va perfekt.

Vi va inte tillsammans, men det va hon och jag! 

Att leva i limbo är en romans men aldrig hållbart. Jag tabbade mig och lät dig gå. Nu 10 år senare är du fortfarande i mina tankar. 

Nostalgin är bitterljuv. Ångesten är stundtals påtaglig, kommer jag hitta en kärlek som överträffar? Eller är jag fast i tjejen jag tappade.

Igår fick jag veta att min närmaste vän ska bli mamma. 2 månader sen fick en annan vän en son. En vecka sen så fick min kusin besked att hon väntar barn. Jag har aldrig riktigt låtit andra människor eller yttre faktorer diktera mina livsval. 

Jag har dock nu känt en extrem ångest och stress sedan jag fått höra dessa underbara nyheter. Missförstå mig inte. Jag är genuint så glad för mina näras nyfunna lyckan, verkligen! Men jag kan inte sluta tänka på om jag kommer få  det också. 

Jag älskar barn och vill så gärna ha familj, det är en dröm! Känner en tyngd av oro som jag bär på. Jag har svårt att sova och fokusera. Att träffa någon under corona är jättesvårt, och ingen vet hur länge det håller sig. 

Min största rädsla är vara ensam och just nu känns det som kapplöpning och jag hinner inte med.