Senaste 2 åren har jag känt att jag vill inget mer än att bli pappa. Jag är så redo på alla plan men framförallt emotionellt och mentalt. Varje dag så ser jag andra föräldrar i deras tillvaro och det ger mig en otrolig längtan efter det. Att se de i situationer från glädje men även när det blir jobbigt och ungarna skriker och föräldrarna blir stressad och frustrerade. Jag vill det mer än annat. Känner att jag har ingen mening med att leva som jag gör idag. 35 år, rest och upplevt allt jag vill uppleva, ekonomisk stabil, bra jobb och erfarenheter. Bostad i ett barnvänlig och naturvänligt område i sthlm. 

Men jag sitter i relation där jag sitter fast. Vi kommer inte framåt och jag får nästan panik att tänka att jag ska bli den här pappan som är gammal eller inte alls pga av dålig relation. 

Igår fick jag veta att min närmaste vän ska bli mamma. 2 månader sen fick en annan vän en son. En vecka sen så fick min kusin besked att hon väntar barn. Jag har aldrig riktigt låtit andra människor eller yttre faktorer diktera mina livsval. 

Jag har dock nu känt en extrem ångest och stress sedan jag fått höra dessa underbara nyheter. Missförstå mig inte. Jag är genuint så glad för mina näras nyfunna lyckan, verkligen! Men jag kan inte sluta tänka på om jag kommer få  det också. 

Jag älskar barn och vill så gärna ha familj, det är en dröm! Känner en tyngd av oro som jag bär på. Jag har svårt att sova och fokusera. Att träffa någon under corona är jättesvårt, och ingen vet hur länge det håller sig. 

Min största rädsla är vara ensam och just nu känns det som kapplöpning och jag hinner inte med.